Lucy mår bra, men hon är inte intresserad av promenader utöver de nödvändiga. Hon äter helst bara kokt fisk. Elaka matte smyger ned lite ärter, råriven morot och hundmat också, hon äter en del men lyckas spotta ut ganska mycket också. Jag antar att hon själv känner vad hon behöver mest.
Valparna växer bra hur som helst. De sparkar och lever rövare i magen på Lucy så till den milda grad att hon ibland blir irriterad, hoppar till, byter position slickar sig på magen. Lägger man handen på magen känner man tydligt hur huvuden buffar och små tassar trampar. Ibland syns det till och med, som bubblor under huden. Gulligt!
Lucy fördelar fortfarande nätterna mellan att vakta barnen på övervåningen (särskilt Mei-Mei, som hon tydligast övar moderskänslor på) och att komma ned och ligga på tvären i husses och mattes säng.
Valplådan är iordninggjord enligt konstens alla regler med ribbor på sidan, ett kitt med prylar är framställt inför förlossningen och telefonnummer till veterinär är nedskrivna, om det skulle bli problem.
Det räknar vi dock med att det inte blir.
Lucy är stark och frisk, i sina bästa år, och enligt vår veterinär är gårdshunden en ras där det sällan blir problem kring födslar eftersom det inte är en så hårt framavlad ras som många andra. Gårdshunden är ju faktiskt en svensk lantras och ett kulturarv att förvalta. Därtill en intelligent, trevlig och sällskaplig hund. Vad kan gå fel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar